Robert Myhreld (1987) är författare, kulturskribent , redaktör, beteende- och samhällsvetare samt socialpedagog. Han har i olika sammanhang skrivit och föreläst om psykisk ohälsa och har också arbetat inom skolan och psykiatrin. Ibland är det alltid samma sak är hans debut.

Robert Myhrelds marginalanteckningar från en allmänpsykiatrisk klinik, någonstans i Sverige, kan beskrivas som en Gökboet för vår tid: författaren ledsagar oss vänligt in i psykets vindlande korridorer och patienternas trassliga, trasiga tankegångar. Myhreld öppnar upp både sig själv och institutionslivet, ger oss en känsla av hur det är ”därinne”, på psyket och i det egna molande medvetandet.

Recension

Recension

Poddavsnitt

”Om jag ska klassa en bok som bra; så ska språket vara eget, man ska se samhället som protagonisten är placerad i och man ska inbilla sig att man kämpar med hen. Allt detta funkade för mig under läsningen av ”Ibland är det alltid samma sak” som man också skulle kunna kallas ett kammarspel på en allmän psykiatrisk klinik.. På bibblan i Göteborg är det lång kö, ställ er i den, eller köp boken och kom gärna på måndag.” -Karin Kraft

Intervju i P4.
1:26:20 in i programmet.

Inlagd på en psykiatrisk avdelning började Robert Myhreld att skriva dagboksanteckningar i mobilen. Det mynnade ut i boken ”Ibland är det alltid samma sak”, en mörk men också kärleksfull inblick i något som det ofta pratas tyst om.

Intervju

Robert Myhreld har i sitt knippe skisser från psykiatriska slutenvården fångat pendelrörelsen mellan de intagnas lakoniska galghumor och förintande förtvivlan, och kanske i ännu högre grad de grymma korskopplingarna som finns mellan yttervärldens överenskomna och självreproducerande lukrativa vansinnesfantasier och den ensamme i sitt mikrokosmos av steril idiotångest. Det är en övertygande, stark och oväntat underhållande bok. Rekommenderas varmt.

Andreas Lundberg. Författare, översättare, poet, förläggare, hälgångare, apokalyptiker.

Med förtvivlans munterhet som trivsamt sällskap rör sig författaren mot ett existentiellt avgrundsmörker. På vägen möter vi anekdotiska krumsprång genom de andra intagnas röster. Här och var villfarelser om att finna ro och komma hem.

Jonas Örtemark. Författare, poet, konstnär.

En på ytan nykter, saklig samt spirituell betraktelse gällande tillfällighetslivet på en vårdinrättning för sinnessjuka. Berättelsen läcker motstånd och sorg och värkig nebrytning av verklighet — genom underhållningsvärdet och genom den språkliga kontrollen. Men intresset för medpatienter, verkligt verkliga människor, utgör livlina. Det anekdotiska tilltalet sätter läsningen i en trygg men ickefaktisk efteråtposition. Det uppenbart självupplevda och pågående kryper dock efter hand närmare intill läsningens här och nu, och beter sig elektriskt insisterande där. Tyvärr känner jag igen mig i det mesta och tack GODE GUD finns något trösterikt i detta — akuta vittnesmål, erfaret, på något plan omtänksamt och moderligt framställda vittnesmål. Vilket vi sjuka människor behöver.

Leif Holmstrand. Konstnär, poet, författare.