Mörkt om ”djupa södern”

Solen står högt när de släpar sig framåt längs en väg någonstans inne i Mississippi. Vad tillhörigheter de nu äger bär de i sina famnar. Solen högt, högt på himlen och asfalten glöder under deras fötter, sulorna alltför tunna, det bränns. Mamman är nervig, trauman kan ha den inverkan.

Han sänkte henne med ett enda slag. Hon jämrade sig inte ens.

Ena dottern Dorothy är mutist, trauman kan ha den inverkan. Den andra dottern Fay vill ut, bort, från familjen. Hon flyr. Om det finns en annan bok.

Pappan bär inget, under hans värdighet eller något sådant. En fullkomligt inkapabel härförare. Wade som han heter och sonen Gary håller dikena under uppsikt i jakt på ölburkar och annat användbart. Fadern nappar åt sig tre oöppnade, sveper dem. Den andre sonen är inte där, han hade någon gång för länge sedan ramlat av ett lastbilsflak och fått huvudet mosat under ett framdäck. Ytterligare en son saknas, men både de stora dragen och detaljerna kring den händelsen är länge höljda i dunkel. Vi behöver här inte förtälja namnet.

Larry Browns roman skildrar en familj som lever ett kringflackande liv, finner boenden ”ingen med hjärna skulle bo i.” Förfallna ruckel utan fönster, men fyllda med odjur, kryp och smuts. Vart de är på väg? Det vet nog inte ens försynen. De avverkar stat efter stat och följer en inneboende känsla av att där framme finns det åtminstone inte sämre möjligheter att finna mat och pengar vilka, när allt kommer omkring, är omöjliga att leva utan. En realitet som inte hindrar att man begår nesliga och värre handlingar. Fattigdom och framför allt i det här fallet missbruk, kan ha den inverkan

Tonen speglar  handlingen som är  belamrad med hemlöshet, rivande hunger, rasslande växellådor, hö som bärgas under himmelselden, utspottade tuggbussar, ströjobb, fiffel, rådjursslakt, hyfsat harmlösa eldstrider, damm, infernalisk värme, våld, Budweiser (det finns annan öl), fulwhiskey, klasskillnadernas krassa verklighet och ett och annat mord:

Joe är en bok som i mycket drivs framåt av karaktärsutvecklingen. Nämnda Wade, lika nämnda Gary och så Joe, boktitelbäraren. Wade är ett as, en skitstövel vars moraliska kompass antagligen kalibrerats av Ondskan. Han är högst involverad i det fruktansvärda slutet, där läsarens föreställningar om vad som är rätt och riktigt ställs mot väggen. Är egentligen inte en våldsam hämnd rätt rimlig när vidrigheterna når en given punkt? Wade är befriad från försonande drag. Empatisk som en överdos. Äter sina hungriga barns mat. Gravitationen har fått ett stadigt grepp om honom och alkoholen har troget förrättat sitt värv. Han är på dekis och jakten på alkohol dikterar dagarna. Men, även han har varit barn. Hur blev det så här? Vi får inte veta.

Gary uppskattar att han är ungefär femton år gammal. Han rår om familjen, får regelbundet stryk av sin far som också tar de pengar han arbetar in. Gary stöter på Joe som vid tillfället är arbetsledare för en handfull människor som röjer upp i skogen (förgiftar träd så att de ska dö). Han frågar om det finns jobb, inte om lönen. Joe är en hedersman och betalar det som ska betalas. Rätt och riktigt. Joes bakgrund innefattar tid i fängelse och att han har nära till alkoholen, knytnäven och rattfyllan. Joes och Garys stråk slingrar långsamt ihop sig när berättelsen vecklas ut. Den förras väg är lite oklar, de senare vill framåt, bortåt, mot något annat, något bättre.

Pojkens väg genom boken är den mest engagerande. Han har ingen födelseattest, är analfabet, vet inte hur man använder en tandborste. Han har ärvt sin fars dåliga rykte av enda anledning att Wade är hans far. Det är djupt sorgligt, han är hyvens och motsatsen till oärlig. Misär, tistlar och snår följer ibland i fotspåren efter den som går först. Familjen lämnar han emellertid inte, inget tycks kunna få honom att ändra sig.

Joe å sin sida är naturligtvis ingen duvunge, men förblir ärlig i sina uppsåt och handlingar oavsett vad de är. Han har ett söndertrasat äktenskap bakom sig. Han älskade flaskan, hon tålde varken doften eller hans fylla. Han är grovhuggen med mindre eleganta copingstrategier för att hantera negativa känslor. Bland annat innefattar det att skicka sin blandrasjycke (varulv på fädernet) för att tugga sönder en annan hund som Joe uppfattade hatade honom.

Författaren Larry Brown föddes i Oxford (Mississippi) 1951 och började skriva när han var 29. Han skrev i en tradition som uppbärs av andra döda författare som William Faulkner, Flannery O’Connor och Cormac McCarthy. Stilen är avskalad men aldrig tom och de liknelser som används fungerar bra ihop med den språkliga helheten.Som här:

Hon tittade upp. Ögonen märkta av en smärta så djup att den liknade en färg, obesvarad gammal kärlek, en glad sorgsenhet över att se honom så här nära. Gubben grymtade bara. Varje gång han böjde sig ner, kunde pojken se en bit slappt magfläsk, blekrött och mjukt … Han stapplade yr och förvirrad av hunger över högar av sopor innanför de rökskadade väggarna … Gröna spyflugor svärmade upp ur en rad med krokade braxnar som någon slängt ner i containern. Fiskarna var uppsvälld, ögonen alldeles vita. Magarna var bleka och fjällen grå. Det vände sig i magen på honom men det fanns inget att spy upp.

Brown kunde sitt Mississippi. Strax innan han började skriva hade han arbetat på den lokala brandstationen. Innan dess målade han hus, körde truck, byggde staket, tillverkade hö, snickrade, arbetade i hamnen. Han kunde sin boks handling, som allt igenom känns genuin. Karaktärerna är och förblir trovärdiga ända till slutet. Även om läsaren ännu inte funnit en karbonkopia i verkligheten, förstår denne att dessa antagligen dyker upp en dag.

Joe är en tämligen allvarligt hållen sak, ungefär som Gamla testamentet men med mer sprit och käftsmällar och Mississippi och mindre Sodom och Gomorra. Ibland försvinner den in i mindre engagerande partier, men dessa är få. Den hade också gynnats av lite mer humor, exempelvis av nedan slag

”Jag hade en kusin en gång som förlorade pitten”, sa Curt. ”Fastnade med den i gylfen. Du vet, som när man va liten.”

Igenkänningshumor är sällan dumt. Nu är humor och graden av behov av den en högst subjektiv sak, men jag drar hur som helst sällan på smilbanden under läsningen. Det finns helt enkelt få saker att le åt. Det är rätt mörkt. Men även det mörka går att göra lite roligt.

Hur som helst. Joe håller alltnog tillräckligt hög kvalitet för att en denna-bör-du-läsa-rekommendation ska kunna ges. Den sällar sig fogligt och naturligt till Tristeros övriga utgivning, där de relativt ensamma håller till i ett litet hörn av litteratursverige. Vad de ger ut? Enligt dem själva Mörk americana, Grit Lit och Gothic Hillbilly Noir, alltså berättelser som utspelar sig i den amerikanska Södern och har mer eller mindre grova drag av människor i utanförskap som kännetecken. Ofta är det mörkt och osentimentalt, men det finns små glimtar av ljus som håller en upprätt. Ofta. I dessa genrer kan ni även finna böcker som jag skulle säga toppar Joe. Horungen av Dorothy Allison (som är en formidabel knytnäve i magen), eller varför inte Mörkret utanför av Cormac McCarthy.

Med det sagt står Joe mer än väl på egna ben. Tycke och smak får avgöra. Själv sneglar jag på Browns bok om Fay. Hennes avtåg bådar gott. Robert Myhreld